2024-02-18

Samhällsvision

Min vision om samhällets omställning och ett hållbart resultat.

 

Innehållsförteckning

• Inledning
   
• Vägbeskrivning
   
• Målbeskrivning
   
• Frågor och svar

 

Inledning

Jag börjar med tre begrepp. För det första väljer jag en kortare benämning på krisen för den biologiska mångfalden, som i fortsättningen kallas artkrisen. För det andra förklarar jag att ekologiskt fotavtryck är ett mått på förbrukning av naturens begränsade resurser, som inkluderar förbrukad förmåga att absorbera utsläpp av växthusgaser. För det tredje innehåller min vision en sorts kalkylatorer med benämningen fotavtryckskalkylatorer, som beräknar ekologiska fotavtryck. Dock verkar det inte finnas någon fotavtryckskalkylator för allmänheten i skrivande stund, men det är nog bara en tidsfråga – webbens klimatkalkylatorer kommer antagligen att vidareutvecklas till fotavtryckskalkylatorer.

Nästa del av inledningen är två avgränsningar. I det här sammanhanget nämns ofta fem ord som börjar med bokstaven b; bilen, biffen, bostaden, butiken och börsen. Ibland nämns det sjätte ordet; barn. Egentligen vill jag inte nämna de sista två orden här. Jag förutsätter helt enkelt att folk väljer hållbara pensionsfonder och väljer att skaffa lagom många barn.

Dags för den allmänna inledningen. Tidigare har samhällets omställning mest varit inriktad på klimatomställning – att ställa om för att rädda klimatet. Numera anses det vara lika viktigt att rädda även den biologiska mångfalden. Bland annat beror det på att klimatkrisen och artkrisen till stor del hänger ihop – förvärras den ena krisen så förvärras den andra. Båda kriserna påverkas av ekologiska fotavtryck. Folk vet att klimatkrisen till stor del beror på utsläpp av växthusgaser, men det talas alltför lite om hela det ekologiska fotavtrycket, alltså om hela förbrukningen av naturens begränsade resurser, som artkrisen till stor del beror på. Vi kommer alltid att förbruka mer eller mindre av naturens begränsade resurser, även i den fossilfria framtiden. Några exempel på vad sådana förbrukningsmängder beror på, är hur bostäder byggs och renoveras, hur stor andel man har i bilpool respektive fritidshus, samt hur mycket mark som blir onaturlig. Vi behöver öka medvetenheten om våra ekologiska fotavtryck, så att vi förstår hur omställningen kan bli avgörande för att lösa både klimatkrisen och artkrisen. Dessutom behöver vi förstå på vilka sätt det är olämpligt att ställa om. Därför beskriver jag hur omställningen riskerar att misslyckas:

Artkrisen lindras inte av klimatåtgärder, ifall de ekologiska fotavtrycken fortsätter att vara för stora. Att försöka rädda klimatet genom att slösa på naturens begränsade resurser, skulle snarare förvärra artkrisen och i värsta fall lyckas vi inte ens att rädda klimatet. Slöseriet skulle ju ske på bekostnad av den biologiska mångfalden, vilket slår tillbaka på klimatkrisen, som åtgärdas med mer slöseri, vilket förvärrar artkrisen ännu mer, vilket slår tillbaka på klimatkrisen igen, i en negativ spiral som kanske aldrig tar slut. Ett exempel på sådant slöseri är att tillverka onödigt många bilar. Långsam omställning medför också slöseri. Tre exempel på slöseri följer, som beror på att omställningen sker långsamt. Det första exemplet är Carbon Capture and Storage – att tillverka extra många CCS-anläggningar. Det andra exemplet är att mer klimatanpassning krävs, såsom att tillverka större barriärer kring havskusternas låglänta bebyggelse. Det tredje exemplet är att ju varmare klimatet blir, desto fler luftkonditioneringar och extra energiproduktionsutrustningar tillverkas. På tal om att slå tillbaka på klimatkrisen – så länge den globala omställningen till utsläppsfri energiproduktion inte är klar, kommer de fyra exemplen och annan tillverkning med liknande syfte att vara extra olämpliga, eftersom tillverkningens energiförbrukning orsakar utsläpp av växthusgaser under den tiden. Det duger inte heller att tillverka sådant i Sverige med grönt elavtal, eftersom den delen av vår gröna el kan exporteras och därmed minska den globala fossilbaserade energiproduktionen i stället för att slösas bort.

PS Visserligen skulle jag kunna nämna kärnkraft, utifrån liknande principer som ovan, men istället nämner jag att mitt samvete inte tillåter kärnkraft när kommande generationer ärver världen. Därför förutsätter jag att samhällets omställning inkluderar kärnkraftens avveckling. DS

Med allt ovanstående i bakhuvudet och med tanke på att samhällets omställning riskerar att misslyckas på fler sätt, så är det lätt hänt att man frågar sig huruvida framtiden någonsin blir hållbar. Ifall vi är medvetna om svårigheterna, så ökar chansen att lyckas. Därför ingår svårigheter i vägbeskrivningen som följer.

 

Vägbeskrivning

De styrande politikerna duckar för väsentliga delar av forskningens nödsignaler. För att inte begå politiskt självmord vidtas inga drastiska krisåtgärder. I det längsta berättas sagor om framtiden – att vi räddar klimatet med så kallad grön tillväxt och högeffektiv cirkulär ekonomi. Myndigheter och media mörkar länge de svårigheter som verkar vara tabu att diskutera offentligt. Men förhalandet sker inte hur länge som helst, eftersom stora skogsbränder och översvämmade bebyggelser blir vanligare. De otillräckliga krisåtgärderna leder till kritik från alla politiska håll, vilket öppnar för radikala åtgärder, som man bedömer har blivit politiskt riskfria. Men styrmedlen får hård kritik av oss svenskar, som reagerar likt Gula västarna i Frankrike. Sagorna om framtiden genomskådas och folk kräver sanningen. Då kommuniceras behovet av uppoffringar, som blir en del av nationell partipolitik. Många av oss blir väldigt upprörda, både retroaktivt över den tidigare förda politiken och över att behöva göra uppoffringar. En stor del av befolkningen vill verkligen ställa om, men en annan stor del vägrar att göra uppoffringar och tänker inte ens minska flygandet. Trots att tiotals procent av lokalbefolkningarna kommer att vara inspiratörer och förebilder, så väger inte den sociala tippningspunkten över till en situation med hållbar livsstil som norm. Det införs kraftigare styrmedel, dels ransoneringar och förbud, dels blir det obligatoriskt att beräkna sin klimatpåverkan, som i sin tur leder till fusk och sedan ökad övervakning och fler bestraffningar. Det demokratiska systemets förmåga att lösa klimatkrisen ifrågasätts mer och mer. Polariseringen ökar och många nationer hotas av kravaller, statskupper och inbördeskrig. Motsvarande beskyllningar och konflikter uppstår även mellan nationer, världsdelar och internationella kulturer. Situationen förvärras i takt med att hela befolkningar från större och större nationer blir klimatflyktingar. Dessutom drabbas resten av världen gång på gång av missväxt, som leder till global livsmedelsbrist. Och så vidare.

Så kan det gå, om vi fortsätter som hittills, men vägbeskrivningen innehåller två vägar:

• Den ovanstående vägen kallar jag för katastrofvägen och dess mål är personliga omställningar för klimatets skull. Katastrofvägen förändrar inte vår livsstil mycket mer än att energieffektivisera bostäder, byta bilar, cykla lite mer, återbruka lite mer och ändra lite på matvanor inklusive mindre matsvinn. Sådan livsstil räddar knappt klimatet och definitivt inte den biologiska mångfalden.
• Den nedanstående vägen kallar jag för framgångsvägen, som har två skeden med två parallella spår i första skedet.

Framgångsvägens ena parallella spår:

Den internationella debatten om ekologiska fotavtryck intensifieras efter FN:s konferens år 2024 om artkrisen (COP 16). Debatten leder till att EU höjer ambitionen och Sverige ordnar obligatorisk folkbildning via kommunerna. Folkbildningen handlar om ekologiska fotavtryck och genomförs så tidigt som möjligt. Folk får bli upprörda, innan båda kriserna förvärras. Att folk blir upprörda är ju lättare att hantera än panik och samhällskaos. De upprörda känslorna landar och folk lär sig vad ekologiska fotavtryck är och vad som behövs för att lösa båda kriserna. Fotavtryckskalkylatorer används motvilligt, men vi svenskar erkänner att vi orsakar alltför stora ekologiska fotavtryck, även i prognoser för den fossilfria framtiden. Då är vi mentalt förberedda på uppoffringar.

Det andra parallella spåret:

Förhandlingar sker på internationell nivå. Ett exempel är förhandling om kärnkraft. Ett annat exempel är förhandling om att stabilisera det ekonomiska systemet, i fortsättningen kallat korthuset, så att världsekonomin tål ordentliga krisåtgärder. Ytterligare ett exempel är förhandling om samhällsekonomin, såsom basinkomst och minskning av normalarbetstiden. Ingen industrination vill vara ensam om att ta sådana steg. Dessutom paralyseras många länders politik av att man inte har alternativ till ekonomisk tillväxt för att finansiera välfärden. Tillväxtberoendet ökas ständigt av demografiska förändringar. Att hitta på nya välfärdsmått är inte tillräckligt.

Hur går förhandlingarna? Förhandlingen om kärnkraft leder till beslut om att kärnkraften ska avvecklas successivt. Förhandlingen om korthuset oroar finansvärlden. Vissa mäktiga företag, som inte ser att stabiliseringen är övervägande positiv för dem, har många lobbyister som stretar emot. Jag återkommer till förhandlingen om samhällsekonomin, i det andra skedet.

Alla förhandlingar tar lång tid, alltför lång tid för att man ska kunna vänta med samhällets omställning. Därför sker mycket av omställningen utan komplett målbild, vilket leder till att näringslivet och arbetsmarknaden svajar extra mycket. Det extra svajandet förutsågs av myndigheter och fackförbund när förhandlingarna började. Redan då förberedde de oss mentalt på svajandet. Även den cirkulära ekonomins effektivitet svajar. Självklart tillämpas delningsekonomi och cirkulär ekonomi så mycket som möjligt, men den cirkulära ekonomin är inte så effektiv som vi förväntade oss.

Tillbaka till spåret – hur slutar förhandlingen om korthuset? Så småningom kommer man fram till hur det globala finansväsendet ska reformeras. Tyvärr har min vision inga detaljer om det. I samma skede höjs driftsäkerheten för våra vanligaste betalmetoder, men det är en annan historia.

Det andra skedet:

Hur slutar förhandlingen om samhällsekonomin? Förr eller senare kommer industriländerna att minska normalarbetstiden, med olikheter mellan länderna, dels tidsmässigt till 4 x 8 eller 5 x 6,5 timmar per vecka, dels inkomstmässigt med antingen proportionellt minskad inkomst eller delvist minskad inkomst. Om inkomsten minskas proportionellt kommer arbetstidens minskning att ske stegvis, vilket underlättar för hushållen att anpassa sin ekonomi. Inkomstminskningen är inte ett stort problem för hushållen, dels för att vi är mentalt förberedda på uppoffringar, bland annat vet vi ju att konsumtionen ska minska, dels för att alla får basinkomst.

Ett större problem med minskad normalarbetstid är att vissa branscher inte kan minska den totala arbetstiden, en del branscher behöver snarare mer arbetstid totalt sett. Därför blir det stora förflyttningar av arbetskraft mellan branscher, ofta via omskolning.

Ett angenämare problem är att den ökade fritiden orsakar rastlöshet i början, tills vi vänjer oss vid att hållbar avkoppling inte är beroende av flygresor och materiell lyx. Underförstått är vi inte beroende av droger, och inte av mycket skärmtid heller. Vi kopplar av med kultur, sociala aktiviteter och lättillgängliga naturupplevelser.

Det är dock svårt för vissa att koppla av på ett hållbart sätt. Därför inrättas en ny befattning inom välfärdssystemet – typ avkopplingscoach. Då väger den sociala tippningspunkten över till framtidens hållbara livsstil. De personliga omställningarna fullföljs, för båda krisernas skull. Ingen hymlar längre med att uppoffringar krävs. Att hushåll har egen bil betraktas i de flesta fall som materiell lyx. Att använda fritidshus för enbart ett hushåll betraktas alltid som materiell lyx. Vi lämnar mycket materiell lyx och individualismen bakom oss. Alla använder fotavtryckskalkylatorer frivilligt. Vi stöttar varandra i att göra uppoffringarna.

Exempelvis slutar vi att bilpendla inom tätorter. Kvarvarande biltrafik inom tätorter använder bilpooler till nästan allt utom taxi och företagsbilar som ständigt är fyllda med yrkesutrustning. Småhus byggs inte i kommunernas centralorter. Utanför centralorterna byggs småhus med minimala ekologiska fotavtryck. Nya industrier och nya arbetsplatser på landsbygden får nära till kollektivtrafik. Myndigheterna ser till att kollektivtrafiken får tillräcklig turtäthet och minimalt antal byten. Folk som flyttar till landsbygden ser till att de får andel i närliggande bilpool för fritidsresor och att de får cykelavstånd året runt till sin arbetsplats eller nära till kollektivtrafik för arbetspendling. Ungdomar väljer fritidsaktiviteter med hänsyn till cykelavstånd och kollektivtrafik. Delningsekonomi tillämpas för alla fritidshus. Nya fritidshus får nära till kollektivtrafik, eller grupperas nära varandra för att man ska kunna ha bilpool under semesterperioden med bilar som omplaceras dit. Stora bilpoolsföretag sköter bilarnas omplaceringar, eftersom bilpoolerna inte flyttas enhetligt.

Sammanfattningsvis kantas framgångsvägen av ett erkännande, två mentala förberedelser och tre förlösande steg, som repeteras nedan.

Erkännandet:

• Att vi orsakar alltför stora ekologiska fotavtryck, även i prognoser för den fossilfria framtiden.

Folk får två mentala förberedelser i ett tidigt skede:

• Att vi behöver göra uppoffringar.
   
• Att näringslivet och arbetsmarknaden kommer att svaja extra mycket.

De tre förlösande stegen till hållbar utveckling:

• Att så tidigt som möjligt ordna obligatorisk folkbildning om ekologiska fotavtryck.
   
• Att minska normalarbetstiden i kombination med basinkomst.
   
• Att coacha folk som har svårt att koppla av på ett hållbart sätt.

Jag repeterar även framgångsvägens tidsperspektiv. Det är förr eller senare, kopplat till normalarbetstidens minskning.

 

Målbeskrivning

Jag förtydligar att det är framgångsvägens vision som följer. Visionen beskriver en livsstil som kan rädda både klimatet och den biologiska mångfalden. Inte nog med det – livsstilen kan ge ett hållbart resultat för hela världens befolkning. Det låter för bra för att vara sant, så i ärlighetens namn konstateras att livsstilen uppfattas både negativt och positivt, sett med nutidens svenska ögon. Beskrivningen nedan utgår från att vi redan är mentalt förberedda på personliga omställningar för klimatets skull, som jag beskrev före beskrivningen av framgångsvägen.

Det negativa först: Vi lever resurssnålt, exempelvis genom att minimera flygandet, att inte ha egen bil i onödan, att inte bo onödigt stort och att hyra ut våra fritidshus så mycket som möjligt.

Gråzonen mellan negativt och positivt: Vi lever energisnålt (negativt) och minimerar därmed mängden nya energiproduktionsutrustningar såsom solceller och vindkraftverk (positivt).

Resten är positivt: Vi är stolta över att vår hållbara livsstil räddar framtiden åt kommande generationer och ger social rättvisa. På fritiden är vi socialt aktiva. Många av oss är filantroper. Naturupplevelser är lättillgängliga. Ekologiska livsmedel är norm. Folkhälsan är god. Vi lever harmoniskt med stort välbefinnande.

 

Frågor och svar (som utökas när jag får frågor)

Varför ordnas folkbildningen via kommunerna?

• Myndigheter gör det lätt för folk att göra rätt. Många underlättande åtgärder sker i kommunernas regi. Orsakerna förklaras av kommunerna, i medborgardialoger för lokala lösningar.

Varför blir folkbildningen obligatorisk?

• Budskapen når inte tillräckligt många invånare, om medborgardialoger bara sker på vanligt sätt.

På vilket sätt blir folkbildningen obligatorisk?

• Huvudsaken är att alla hushåll blir ordentligt informerade. Det kanske räcker att få broschyrer i posten, ungefär som broschyren från MSB, men med lokalt anpassad information.