Begagnat vs nytt & Rimlig prylnivå
(Länkar till andra inlägg öppnas i ny flik)
Ordförklaring: miljöbelastning = växthusgasutsläpp och avfall
Genom åren har jag läst, på sina ställen, om miljönyttan av att köpa begagnat i stället för nytt. På sistone har jag frågat mig om det verkligen blir nämnvärd miljönytta?
Innehållsförteckning
Del 1: Begagnat vs nytt
Väljer man begagnat för att det är mest miljönyttigt eller för att det är mest ekonomiskt?
- Grundläggande fel i två av Naturskyddsföreningens rapporter
- Tankefelet spåras
- Sammanfattad förklaring
- Fördjupad förklaring
- Förklaringen avrundas
- Olämplig norm
Del 2: Rimlig prylnivå
En eftersträvansvärd norm för hållbara livsstilar, som skulle bli rättvis över generationer!
Del 1: Begagnat vs nytt
Väljer man begagnat för att det är mest miljönyttigt eller för att det är mest ekonomiskt?
Grundläggande fel i två av Naturskyddsföreningens rapporter
Som sagt, på sistone har jag frågat mig om det verkligen blir nämnvärd miljönytta av att köpa begagnat i stället för nytt. Mitt ifrågasättande började efter att jag hänvisade till Naturskyddsföreningens rapport Andra hand i första hand (publicerad år 2021) i ett annat inlägg (angående renoveringsfaktorer).
Naturskyddsföreningens uppmuntran är tydlig, eftersom rapportens namn är Andra hand i första hand. Dessutom visar jag tre uppmuntrande extrakt ur rapporten:
Sida 5: ”efterfrågan från konsumenterna har ökat av miljöskäl”
Sida 6: ”Kombinerar man nyinköp av alla produktgrupperna ger de upphov till utsläpp av närmare 1 ton CO2e och 1,9 ton totalt avfall. Med begagnade inköp skulle dessa siffror minska med närmare 90 procent respektive 100 procent.”
Sida 10: ”begagnat likställs med hållbart”
Jag uppfattar Naturskyddsföreningens budskap så här: Alla människor uppmuntras att alltid försöka köpa begagnat i stället för nytt. Det är hållbart eftersom det sparar in tillverkningens miljöbelastning.
Enligt mig har Naturskyddsföreningen fel – att köpa begagnat sparar normalt inte in den kvarvarande delen av tillverkningens miljöbelastning. Därför sågar jag allt med rapporten som handlar om att köpa begagnat.
Vid närmare kontroll bland Naturskyddsföreningens dokument hittade jag ett värre exempel – rapporten Bästa bohaget (publicerad år 2023). I den rapporten jämförs bara nytt och begagnat, inte renoverat, med samma budskap. Därför sågar jag hela rapporten. Jag återkommer till varför begagnade köp normalt inte sparar in den kvarvarande delen av tillverkningens miljöbelastning.
Anledningen till att jag gick igång på det här, är risken att budskapet blir en olämplig norm för hållbara livsstilar. Jag återkommer till vad normen riskerar att medföra.
Tankefelet spåras
Om du inte vill läsa den här långa delen, så kan du hoppa till Sammanfattad förklaring.
Den sistnämnda rapporten avslöjar att Naturskyddsföreningen fick inspiration från Återbruksbarometern (publicerad år 2019). Det är ingen ursäkt – man ska vara källkritisk. Naturskyddsföreningens referenslista har ett extrakt från Återbruksbarometerns första sida: ”En enda nytillverkad jacka har större klimatpåverkan än 393 second hand-jackor.”
Kolla även Återbruksbarometerns fjärde sida, med rubriken ETT PAR JEANS MOT 197. Varför ringde ingen varningsklocka när resultaten var häpnadsväckande? Jag misstänker att man vill ha de resultaten – att den ideologiska viljan är starkare än förnuftet.
Jag följde inspirationskedjan ytterligare ett steg tillbaka i tiden. Här följer en av Återbruksbarometerns inspirationskällor: ”Schmidt et al (2016) konstaterar att den insparning av klimatutsläpp som sker när second hand konsumeras istället för nytt är just tillverkning och distribution”
Troligtvis syftar Återbruksbarometerns författare på följande extrakt från sida 64 i Gaining benefits from discarded textiles, Section 6.3.1: Buying second-hand extends the active lifetime of textile products and offsets purchases of new textiles thus giving an environmental benefit by offsetting the production of the new textiles.
Längre tillbaka än så kommer jag inte och jag har inte hittat någon förklaring. Självklart kan Schmidts gäng ha varit inspirerade på något sätt som jag inte lyckas utläsa. Hur som helst så betraktar jag det senaste extraktet som ett antagande (att de gjorde antagandet för deras resonemangs skull) eller ett tankefel. För mig verkar det som att urspårningen började där. Att fortsätta i samma spår (i efterföljande rapporter) betraktar jag som en brist i källkritiken eller ett tankefel. Den gemensamma nämnaren är tankefel. Därför har jag valt ordet tankefel, i mitt resonemang, för att förenkla formuleringar.
Tankefelet finns även hos Naturvårdsverket, på sidan Frågor och svar om hållbar textilkonsumtion, i resonemanget under Köpa miljömärkt eller second hand? Extrakt: ”Second hand och begagnat är att föredra eftersom den största textila miljöbelastningen hör ihop med produktionen.”
I vissa fall kan det vara förlåtligt att ha ett ideologiskt antagande i sitt resonemang, men i det här fallet är det inte okej att bortse från marknadsekonomin och begagnatmarknadens självreglering. Jag är en del av miljörörelsen, men jag kan inte ställa mig bakom Naturskyddsföreningens antagande. Min fördjupade förklaring visar exempel på anledningar till att Naturskyddsföreningens antagande är ett tankefel. I praktiken går ju normalt inte resten av miljöbelastningen för ett exemplar till spillo när exemplaret hamnar på begagnatmarknaden, vilket är den sammanfattande förklaringen till att begagnade köp normalt inte sparar in den kvarvarande delen av tillverkningens miljöbelastning. Eventuellt har tankefelet förväxlat begagnatmarknaden med överproduktion, med tanke på att miljöbelastningen går till spillo för överproducerade exemplar.
I värsta fall smittar tankefelet av sig till forskare i fler länder, eller så kan Schmidts gäng ha blivit smittade av forskare i länder utanför Norden. När jag sökte efter liknande resonemang på engelska, utan att nämna textilier, så blev det massvis av sökträffar på kläder, sida efter sida. Kläder är inte en bra utgångspunkt för ett allmängiltigt resonemang, så jag gav upp i sökandet och bestämde mig för att själv hålla mig till just ett allmängiltigt resonemang, i min fördjupade förklaring.
Det fanns kanske en röd tråd, att textilier (främst kläder) behöver ett särskilt resonemang, såsom att klädbranschen är värst på att överproducera och att konsumenterna lockas extra mycket att köpa fler exemplar än behovet. I så fall gick den röda tråden av, när Naturskyddsföreningen spred det särskilda resonemanget till en annan produktkategori – om inte förr så blev det ett tankefel då.
PS Ytterligare en varningsklocka: Att hyra en produkt anses vanligtvis orsaka mindre miljöbelastning än att köpa begagnat. En uthyrare har normalt bara en affärsidé som sätter press på verksamheten – att hyra ut med vinst i längden. Ovanstående rapporter sätter extra press på uthyraren – att lyckas hyra ut produkten så många gånger att uthyrningarna underskrider den låga miljöbelastning som kvarstår enligt rapporterna – extra många gånger när kundernas transporter sker fossilfritt. DS
Sammanfattad förklaring
Min förklaring till att begagnade köp inte sparar in den kvarvarande delen av tillverkningens miljöbelastning:
Alla innehavare av en produkt – oavsett produktens ålder – har ansvar för sin del av tillverkningens miljöbelastning, baserat på innehavets längd i förhållande till produktens livslängd.
Fördjupad förklaring
Om du inte vill läsa hela den här långa delen, så kan du hoppa till avrundningen.
Visserligen är jag inte expert på marknadsekonomin (med dess utbud och efterfrågan) och inte heller på begagnatmarknadens självreglering, men de ligger bakom min bedömning. Närmast nedan kommer två inledande avsnitt.
Innehavarnas livsstil medför behovet att köpa en viss produkt. Ett annat exemplar (av samma produkt) skaffas när det gamla exemplaret blir uttjänt (eller när exempelvis storleken inte passar längre – då överförs det olämpliga exemplaret till begagnatmarknaden). Innehavarna håller alltså varsitt exemplar i omlopp så länge produktbehovet består.
Miljöbelastningens skeden och tillverkningens omfattning
Miljöbelastningen beror på tillverkning, transport till återförsäljare, försäljning, kundens transport, användning och avfallshantering. Med effektiv materialåtervinning kan avfallshanteringen betraktas som input till nästa tillverkning. Jag inkluderar även den första transporten och den första försäljningsprocessen i tillverkningens skede, för att förenkla formuleringar. Kort sagt – tillverkningens miljöbelastning beror på det totala antalet exemplar som kommer i omlopp.
Jag gör en lekmannamässig tolkning av marknadsekonomins effekter i det här sammanhanget. Fokus är på frågan huruvida begagnade köp bidrar till nytillverkning?
- Om den totala efterfrågan består, för exemplarens alla åldrar, så fortsätter tillverkningen av fler exemplar – de sämsta exemplaren går till materialåtervinning och nya exemplar tillverkas ungefär i samma takt som de sämsta exemplaren blir uttjänta.
- Om efterfrågan minskar, så drabbar det både begagnade exemplar och nya exemplar. Fortfarande tillverkas nya exemplar, men takten minskar ungefär i proportion till efterfrågans minskning.
- Om efterfrågan ökar så mycket att produkten blir en bristvara på begagnatmarknaden, då får man betala överpris eller köpa nytt, eller avstå – vilket ställer frågan på sin spets huruvida man verkligen har behov av produkten.
Sammanfattningsvis orsakar all efterfrågan att det blir nytillverkning så länge det finns produktbehov. De som inte har råd att köpa nytt är tacksamma för att andra köper nytt, annars hade produktbehoven inte kunnat tillgodoses.
Blir man miljöhjälte av att köpa begagnat?
Jag gör en lekmannamässig tolkning av begagnatmarknadens självreglering. Fokus är på frågan huruvida varje köpare som väljer begagnat är en miljöhjälte och får därmed komma undan från ansvaret för tillverkningens miljöbelastning?
- Alla exemplar som inte är uttjänta, har både funktionellt värde och efterfrågan, annars skulle ingen köpa dem. De exemplar som inte blir sålda, har blivit felbedömda – de var uttjänta eller hade fel pris eller var så dåliga att de inte var värda att förlänga livet på.
- Vissa exemplar köps av reparatörer (som har affärsidén att köpa, laga och sälja) eller kreativa återbrukare. De är inte mer miljöhjältar än (andra) privatpersoner, eftersom det antingen är näringsverksamhet eller hobbyverksamhet som är beroende av ett utbud med låga priser.
- När man köper begagnat får man visserligen sämre skick, men det kompenseras av att man får mer för pengarna. Därmed är skicket inte skäl för att komma undan från ansvaret för tillverkningens miljöbelastning.
Sammanfattningsvis kommer jag inte på något skäl till att varje köpare som väljer begagnat skulle vara en miljöhjälte, med reservation för kläder (enligt det särskilda resonemanget under Tankefelet spåras).
Vad tycker du – ska vi klamra oss fast vid ett gammalt resonemang för kläder, trots att det bara är en tidsfråga tills textiliernas materialåtervinning blir någorlunda effektiv och producenterna får mer ansvar för att plaggens antal ska vara anpassade till det verkliga behovet? Skriv gärna kommentarer i mitt motsvarande Facebook-inlägg. Hur som helst så lindrar det inte tankefelet för andra produktkategorier.
Förklaringen avrundas
Allmängiltigt resonemang
Med ett allmängiltigt resonemang är det vars och ens produktbehov som skapar den totala efterfrågan och gör alla innehavare medskyldiga till den ständiga nytillverkningen, vilket innebär att alla innehavare har ansvar för sin del av tillverkningens miljöbelastning, så länge man har något exemplar. Därför minskar siffrorna (för utsläpp och avfall) i förhållande till innehavets del av livslängden. Dessutom behöver alla samtida exemplar förvaras, oavsett ålder. Ju fler som är i omlopp, desto mer förvaringsutrymme krävs. Innehavarna har ansvar för det också.
Inledningsvis ifrågasatte jag om det verkligen blir nämnvärd miljönytta av att köpa begagnat i stället för nytt. Jag tvivlar inte på att begagnat blir bättre för miljön i vissa fall, men det bästa för miljön vid kontinuerliga behov är att produkter används flitigt från början till slut av samma innehavare (då undviks både extra transport och extra försäljningsarbete). Om man har råd att köpa nytt och planen är att använda en produkt flitigt under hela dess livslängd – varför ska man då leta på begagnatmarknaden först? Visserligen känner man sig lite som en miljöhjälte i det tysta, när man köper ett begagnat exemplar som kanske ingen annan skulle ha köpt, men jag anser att man kan lita på begagnatmarknadens självreglering, eftersom människor söker sig till begagnatmarknaden av ekonomiskt skäl. Frågeställningen besvarar jag med att miljönyttan av begagnade köp blir inte tillräckligt nämnvärd för att slå på trumman. Det räcker att rangordna enligt ledstjärnan Minimera nytillverkning: Helst låna eller hyra, annars överväger man att köpa begagnat, men när man väljer att köpa nytt, då eftersträvar man återvunnet material och hållbar design – lång och resurssnål livslängd.
PS Alla ledstjärnor beskrivs i Klimatsmart prylkonsumtion. DS
Olämplig norm
Risken med tankefelet är som sagt att det blir en olämplig norm för hållbara livsstilar. Om människor med hållbara ambitioner tänker att begagnade köp undviker tillverkningens miljöbelastning, då kan normen leda till att man köper fler begagnade produkter/exemplar än man egentligen behöver. Exempelvis köper man kanske begagnade möbler till de utflyttade barnens gamla sovrum, i stället för att flytta till mindre bostad. Det vore dubbelfel, eftersom man alltid ska fråga sig huruvida man verkligen behöver varje produkt/exemplar och dess förvaringsutrymme.
Del 2: Rimlig prylnivå
En eftersträvansvärd norm för hållbara livsstilar, som skulle bli rättvis över generationer!
Lämplig norm
Det behövs en ny norm – att fokusera mer på sitt långvariga prylinnehav (prylar som jag äger eller ständigt hyr) oavsett prylarnas ålder, alltså inte bara fokusera på årets köp av prylar. Ju större prylinnehav, desto större blir miljöbelastningen. Lagom är bäst – vi behöver eftersträva en rimlig prylnivå. Den blir rimlig genom att beräkna genomsnittet för olika hållbara livsstilar. En sådan norm skulle bli rättvis över generationer – det skrev jag om i Rättvis utsläppsnivå för prylar.
PS Jag har skrivit mer om prylinnehav i Klimatsmart prylkonsumtion. DS
Metod
Om du inte vill läsa den här långa delen, så kan du hoppa till Tankefelet styrks.
Min tanke är att klimatkalkylatorerna skulle kunna ställa frågor om prylinnehavet. Det vore inte konstigare än att de redan nu ställer frågan om antalet egna bilar – klimatkalkylatorerna efterfrågar varken bilarnas ålder eller om bilköp gjordes det senaste året. Dessutom behövs bilarnas vikt och frågor behövs även om vikten på övriga egna färdmedel förutom cykel, såsom moped, motorcykel, husbil och båt. Kläder, skor och hemtextilier bör nog inte ingå i prylinnehavets inventering – sådant kan redovisas som vanligt i klimatkalkylatorerna. Icke-elektroniska småprylar skulle kunna vägas per material eller åtminstone skulle den sammanlagda vikten per material kunna bedömas, för vanliga material såsom stål och plast (om utsläpp för sådant ens* behöver beräknas). Frågor om övriga prylar kan nog begränsas till ungefär 20 prylsorter, som bara behöver inventeras (antal per prylsort). Klimatkalkylatorerna behöver förstås ha bakomliggande schablonfaktorer för livslängder och underhåll – sådana faktorer har de redan för bilar. I väntan på att klimatkalkylatorerna vidareutvecklas på det sättet, så kan man beräkna innehavets utsläpp för övriga prylar med Excel-mallen som jag har publicerat i det ovanstående inlägget – alltså i Rättvis utsläppsnivå för prylar.
* Utsläppsfaktorerna för stål och plast lär vara ungefär 5 kg CO2e per kg material, för båda materialen. Jag vägde min verktygslåda (14 kg) och dubblerade vikten för att inkludera de icke-elektroniska verktygen som inte får plats i verktygslådan. Sedan dubblerade jag igen, för att inkludera icke-elektroniska köksredskap och plastprylar. Jag bedömer att den genomsnittliga livslängden är 50 år. Ingen renoveringsfaktor. Mitt sammanlagda utsläpp för de materialen är alltså grovt räknat 0,0056 ton/år. Spontant verkar det inte vara värt besväret att beräkna. Hur som helst, om jag visste vad utsläppsfaktorerna är för porslin och glas, så skulle det gå snabbt att räkna på motsvarande sätt för resten av husgeråden. Sedan behövs kanske en schablonfaktor för transport från producenter till återförsäljare och försäljningsprocessen. Jag skrev kanske, eftersom jag inte vet om sådant ingår i utsläppsfaktorerna. Definitivt tillkommer kundens transport från butik, men den är försumbar i mitt fall, eftersom jag cyklar.
Tankefelet styrks
På tal om att klimatkalkylatorerna inte efterfrågar bilarnas ålder – de efterfrågar inte heller om bilköp gjordes begagnat eller nytt. Det styrker att tankefelet (i Del 1) faktiskt är ett tankefel.