Personliga tidsperspektiv
ALLA REAKTIONSFASER IGEN (VERSION 2) OCH TIDSPERSPEKTIV
Det blev inte helt lyckat att beskriva reaktionsfaser ur omställningsperspektiv genom att utgå från en förändringskurva ur jobbperspektiv. Dagens tidigare inlägg kom fram till att reaktionsfasen Förhandling bör byta namn till Motivering och brukar komma före fasen Acceptans, med följande resultat.
REAKTIONSFASER (VERSION 2)
Exempel på reaktionsfaser som kan förväntas när omställningsbehovet för naturkriserna kommuniceras på personlig nivå:
Förnekelse – Det är ”någon annan” som ställer om.
Ilska – Jag låter bilen stå oftare, så jag ska inte behöva ställa om mer!
Oro – Vad kommer att hända med bekvämligheter och nöjen såsom min hobby?
Apati – Mina extra åtgärder skulle få för liten betydelse.
Sorg – Suck, det kommer att bli uppoffringar.
Motivering – Vad får jag i stället för det jag avstår från?
Acceptans – Okej, snart ska jag ställa om mer, för att lindra naturkriserna.
Omställning – Jag använder en klimatkalkylator och ställer om mer, samt planerar ännu mer varje år.
Uppslutning – Vi som är omställare krokar arm och inspirerar andra.
TIDSPERSPEKTIV
Jag beskriver tidsperspektivet för fasen Omställning:
Var och en gör sina egna omställningsplaner och vissa åtgärder ingår i flerårsplaner. Hur många år? Det kan ingen svara på, så det är upp till vars och ens samvete. Hur som helst så blir omställningen besvärligare om man väntar länge, eftersom alla kvarstående omställningsåtgärder behöver ske direkt när koldioxidbudgeten tar slut. Vilken koldioxidbudget? För 1,5-gradersmålet eller 2-gradersmålet? Eller något annat mål? Det är just de frågorna som är upp till vars och ens samvete att besvara.
Vilket mål väljer du ur tidsperspektivet? Själv har jag valt ”så snart som möjligt”. Om man är krismedveten och medmänsklig, så finns det ingen anledning att fördröja sin omställning.